MabP syndromet

MabP är en förkortning av engelska diagnosen malingering by proxy som också kan översättas simulering genom ombud, påtvingad simulering som beroende på hur den påtvingas kan vara allt från mild till mycket svåra tortyrövergrepp som blivit fallet med Sveriges apatiska barn.

Vi kommer att arbeta med just denna menysida för er som vill orientera er om ett sjukdomsförfalskningstillstånd som tystas ned av svensk media, trots att det skapar oändligt lidande för apatiska barn och kostar samhället miljarder i personlig assistensfusk. När det gäller personligt assistensfusk så tvingas patienten att agera på ett sjukligt sätt inför läkare och uppge symtom till läkare. Detta på order från anhöriga som tjänar enorma belopp på denna kriminalitet. Man kräver sedan intyg från en svensk läkare som man vet aldrig ifrågasätter symtomen eftersom det innebär ett så kraftfullt avsteg från landstingens värdegrund att läkaren riskerar uppsägning om han påpekar fusket. Simuleringsdiagnostik är för övrigt något som icke utbildas om inom svensk läkarutbildning.

Första gången MabP formulerades kliniskt var så sent som år 1996 av fyra professorer vid det respekterade YALE -universitet i USA. Författarna var J.R. Cassar MD, E.S. Hales MD, J.G. Longhurst BM.BCh, G.S. Weiss.  Rapporten publicerades juni 1996 i Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry.    Man kan försöka finna den genom att googla på   ”Can disability benefits make children sicker?”.

Vi rekommenderar också att googla på ”Malingering by proxy” och ”Group malingering by proxy”, det senare ett förslag på beteckning för det tillstånd som Dr. T. Jackson menar är gestaltat som apatiska barn epidemin i Sverige. Alltså tvångssimulering i grupp där svensk medias rapportering skapat copycat effekter.

Dr. Thomas Jackson har efter 35 års läkarverksamhet med specialintresse just för simuleringstillstånd en enorm klinisk erfarenhet inkluderande både barn och vuxna som utsättes för MabP.   Dr. Jackson  är sannolikt inte bara svensk toppauktoritet på området utan sannolikt t.o.m. en av de läkare som kan kallas världsauktoritet på just malingering by proxy. Vilket i ärlighetens namn det inte är speciellt svårt att bli t.ex. i Sverige eftersom det i Sverige inte finns någon forskning på området eller ens intresse för att diskutera det. Vi är dock övertygade om att utifrån de enorma konsekvenser i form av mänskligt lidande och samhälleliga kostnader som MabP medför så kommer det att diskuteras mer i framtiden.   Efterfrågan är dock minimal eftersom patienten är nedtystad av anhöriga som inte vill annat än att den sjukförklarade anhörige skall vara fortsatt ”sjuk” i samhällets perspektiv.

Läkarkåren vill inte ha diskussioner om det eftersom varja fall av MabP är ett misslyckande för den medicinska professionen då det exemplifierar att läkare skriver falska, dåliga och missledande intyg och inte kan diagnostisera speciellt bra. Läkemedelsindustrin vill inte heller diskutera eftersom de säljer betydligt mycket mer läkemedel på patienter som får en diagnos. Journalister vill inte höra talas om MabP eftersom det visar hur dålig deras granskning av t.ex.apatiska barn epidemin varit de senaste åren.  Hoppet får stå till välgörenhetsorganisationer, starka politiker som vågar gå mot media, och allsköns idealister.   På sätt och vis kan man säga att MabP om något är en renodlad etablissemangsprodukt vilket gör det oerhört svårt att få offentlig genomlysning av det. Sverige  etablissmanget vägrar, vill inte ta ansvar för sitt misslyckande trots lidandet och den ekonomiska belastningen.    Man måste helt enkelt gå utomlands och jämföra etablissemangen i t.ex. England, Tyskland och USA och se vilka grundläggande skillnader som föreligger jämfört med Sverige.  Man upptäcker då åtminstone en fundamental skillnad nämligen att i dessa länder är det inte förbjudet, om än obekvämt, att diskutera att vissa patienter ljuger om sina symtom för att tjäna pengar på det. I Sverige är ett ämne som det totalt tabu. Det får aldrig aldrig diskuteras.

Lämna en kommentar