Min första reaktion när jag tar upp DN och ser deras kartläggning om löneskillnader på statliga toppjobb, är: Jag orkar inte längre.
Regeringen som ju ändå har ganska hög svansföring i frågan kan inte se detta själv? Fredrik Reinfeldt, som ju faktiskt fått pris av mig för att han rekryterat jämställt, värderar kvinnor lägre än män?
I texten framgår att Dan Eliasson är den högst betalda myndighetschefen i Sverige. Av någon anledning är det han som får stå till svars för löneskillnaderna, vilket kan tyckas märkligt. Men när han nu gör det, så blir det oerhört illustrativt.
Han tror verkligen inte att det beror på någon oskälighet, utan hänvisar till könsfördelningen mellan myndigheterna. Med det antar jag att han menar att männen verkar få jobben på de myndigheterna där lönerna är som högst.
Men när det senare visar sig att han tjänar nästan 30 000 kronor mer än sin företrädare, som var kvinna så blir förklaringen en annan. Då är det hans erfarenhet som ger den högre lönen och inte ansvaret och komplexiteten i positionen och myndigheten.
Hans företrädare, Adriana Lender, hade inte ens hamnat på tio-i-topp-listan över de högst betalda statliga cheferna.
Sällan har det varit så uppenbart att det finns en y-kromosom-premie på 30 000 kronor. Det behöver inte Dan Eliasson skämmas för. Han är ansvarig för lönskillnaderna i sin organisation och inte för regeringens. Men det skrämmer mig att han visar sådan ovilja att se problemet att han inte ens hör att han byter argument för att de ska passa in i situationen. Det bådar inte gott för de 13000 anställda som han är chef över.
Regeringen däremot behöver verkligen snabbt ut och göra en pudel. När Fredrik Reinfeldt fick pris för sin jämställda rekrytering till staten förklarade han att det hade varit superenkelt. Det handlade bara om att ha professionella rekryteringsprocesser.
Det verkar vara hög tid att professionalisera lönesättningsprocesserna också.
Det finns dock något att glädjas över med DN:s reportage och det är att det gjorts. Jämställdhetsbevakningen i dagstidningarna har länge bara handlat om andelen kvinnor i styrelser och i ledningsgrupper. Men vi som jobbat med jämställdhet länge vet att det bara är symptom på en mycket allvarligare sjukdom, nämligen att kvinnor uppfattas som mindre kompetenta och mindre värdefulla bara för att de är just kvinnor.
Reportaget visar också att bevakningen av maktfördelningen inte kommer att upphöra. Den här strålkastaren slocknar inte, så för dem som inte hängt med är det hög tid att snabba på om man vill vara med i matchen.