Oförmåga, okunskap och lathet – valberedningarna i ett nötskal

”Inget land i världen pratar så mycket om jämställdhet och gör så lite för att uppnå den som Sverige.”

Så inleder Rebecca Lucander, vd för Stiftelsen Allbright, förordet i deras senaste rapport ”Makten i Kulisserna – en granskning av svenska börsbolags valberedningar och deras arbete.”

Man kan ju inte annat än att hålla med.

Rapporten är en gedigen genomgång av börsens alla valberedningar och det finns ingen anledning för mig att rapa upp statistiken de kommit fram till.

Rebecca Lucanders dom är hård:

”Läget idag är ett resultat av okunskap, oförmåga och lathet”

Några graverande siffror är ändå värda att belysa för att förstå hur viktig den här rapporten är.

60 procent av börsens bolag saknar helt kvinnor i sina valberedningar.
90 procent av bolagen varken följer koden eller förklarar varför de inte gör det

Bolagskoden är den självreglerande överenskommelsen som näringslivet gjort för att slippa politisk inblandning. Ordet självreglering är som ett religiöst mantra.  Men frågan är vilken legitimitet bolagskoden har när 90 procent av bolagen ignorerar den utan någon som helst konsekvens.

Förutom intressant statistik så har innehåller rapporten också slutsatser baserat på intervjuer med ägarrepresentanter från institutionerna. Fyra primära skäl anges till att man står och stampar i frågan om andelen kvinnor i styrelserna.

  1. Kvinnor är svårare att hitta och de tackar oftare nej
  2. Huvudägaren vill bestämma och bromsa
  3. Styrelseordförande är gatekeeper i styrelsen
  4. Rekrytering sker genom befintliga nätverk

Punkt 1 kan ju bero på punkt 4, tänker jag. Att kvinnor är svårare att finna om man letar i befintliga nätverk är kanske inte så konstigt. Det är ganska imbecillt att tro att du får ett annat resultat imorgon om du idag gör likadant som du gjorde igår.

Jag skriver mer än gärna under på de sju actionpoints som Allbright avslutningsvis föreslår för att uppnå en förändring. Här är mina favoriter:

  1. Absoluta tal istället för procentsats.  Istället för att stirra sig blind på en procentsats så bör man fokusera på att i en styrelse med t ex nio ledamöter har minst fyra av ett kön. (Det är faktiskt precis så kvoteringslagen i Norge är formulerad.)
  2. Redovisa jämställdhetsnyckeltal i årsredovisningen. Här vill vi se löneskillnader, andelen kvinnor/män på chefspositioner, VAB-dagar, föräldraledighet mm.
  3. Krav på bättre förklaringar och konsekvenser om man avviker från bolagskoden.

Sarah Reinertsen – en riktig superhjälte

Förra våren nästlade en ung man in sig i mitt hjärta. Han var då fem år och har många utmärkande drag. Han är intelligent, filosofisk och rolig. Han har en så härligt positiv livssyn och varje gång vi samtalar plockar han ner mig på jorden och tvingar mig att vara i nuet på ett så helande sätt att han skulle kunna ta betalt för det.

Men dessa karaktärsdrag är inte det första man tänker på när man träffar honom. Det första man ser är rullstolen. Hans ben.

När jag inledde en relation med hans pappa var det faktiskt flera som frågade om jag inte tvekade när jag hörde att det fanns ett handikappat barn med i bilden.

Den frågan sårade mig mycket. Jag väljer inte människor att älska utifrån hur deras ben fungerar.

Vad som däremot har hänt är att mina ögon öppnats och jag har upptäckt hur världen ser på människor med funktionshinder. Vi behöver tycka synd om dem och gärna fixa dem så att de blir mindre annorlunda.

För alla som såg SVT:s reportage om hur Anders Olsson från Hagfors förberedde sig för Paralympics som börjar idag, förstår att det inte alls handlar om att tycka synd om. Istället handlar det ofta om personer med oerhörd kraft och viljestyrka som finner andra vägar att nå målet än vad vi tvåbenta gör.

Jag såg inte OS alls i somras. Jag har aldrig varit intresserad av sport. Men tro mig, jag kommer sitta klistrad när Anders Olsson simmar. Och i tv-soffan kommer vi ha alla våra barn omkring oss så att de får se hur en riktig superhjälte ser ut.

En annan superhjälte, eller superhjältinna, som är högaktuell är min nya idol Sarah Reinertsen som är på väg till Sverige nu för att tävla i Triathlon på Tjörn i helgen.

Hon amputerade ena benet när hon var sju och har sedan dess protes. Det har inte stoppat henne. Hon har vunnit åtskilliga medaljer och är den första enbenta som gjort Ironman på Hawaii, som anses vara världens tuffaste lopp.

Det är så viktigt att historier som dem om Anders Olsson och Sarah Reinertsen kommer ut. Inte bara för att inspirera andra funktionshindrade, utan för att få oss alla att börja se till funktion snarare än till hinder.

Mer bång och mindre buller, tack!

Har just landat i Visby och årets Almedalsvecka, som mest kan liknas vid en Hultfredsfestival för opinionsverige. Jag sparar på mingelkrutet idag eftersom jag imorgon har en intensiv dag.

Kl 08.30 drar mitt första seminarium igång, då min tidigare arbetsgivare Veckans Affärer tillsammans med försvarsjätten SAAB ska diskutera Jämställdhet som strategi i talangjakten. På scenen har jag då Lena Olving (COO SAAB), Annika Elias (ordförande Ledarna), Hans Börsvik (vd PwC), Mernosh Saatchi (vd Humblestorm och ledamot i Framtidskommissionen) samt Caroline af Ugglas (ägaransvarig Skandia Liv).

Nyckelordet är strategi. Alltid när man vill gå från ett stadie till en annan krävs en strategi. En plan för hur man ska gå från A till B, vilke steg man behöver ta på vägen, vad man behöver mäta under tiden för att veta om man är på rätt spår och sedan rapportera av under resans gång hur prognosen för framgång ser ut.

Jag har varit med i den här debatten i mer än ett decennium och jag ser väldigt lite strategier. Det är mest prat om att det är en viktig fråga för oss, men det ska helst börja någon annanstans.

Mycket buller men lite bång.

Det måste också få ta tid. Man kan ju inte bara flytta på personer… Fast kan man inte det?

När AB Volvo fick en ny vd, Olof Persson, så vändes hela organisationen upp och ner och en hel massa chefer byttes ut. Man talade om den största organisationsförändringen i Volvos historia. Olof Persson fick då beröm för att koncernledningen fått fler kvinnor då HR- och strategicheferna fick plats. Dock ingen med resultatansvar.

Men faktum är att i resten av organisationen syns ingen förbättring alls. Snarare tvärtom. Och detta trots att man nu faktiskt hade chansen att i ett slag ge Volvo en jätteskjuts in i en jämställd framtid. Man sumpade den chansen.

Hur kan en strategi se ut då?

Först och främst måste man veta vad målet är. Det måste vara mätbart så att alla vet vilken riktgning man är på väg mot och varför.

SAAB har ett sådant mål. Man ska ha minst 30 procent kvinnor på alla lönesättande chefsnivåer senast 2015. När målet sattes hade man 14 procent kvinnor. Idag har man 21 procent. Nyckeln till den förändringen är att det framgick att alla affärsområdeschefer skulle utvärderas utifrån hur väl man lyckades. De som inte lyckas lika bra får också se sina kvinnliga talanger internrekryteras från andra avdelningar som är mer progressiva.

Även PwC har ett sådant mål. PwC har, liksom SAAB, skrivit på Veckans Affärers upprop 30-procentklubben, där man åtar sig att aktivt verka för att ha 30 procent kvinnor i koncernledningen 2015.

Först sätter man alltså upp ett mål och sedan sätter man en strategi, som utgör själva kartan. När vägen är svårframkomlig är det ledarens uppgift att mana till mod och styrka så att man hela tiden har en tydlig målbild. Ingen människa kan prestera utan att förstå syftet. Varför är det viktigt att vi säljer mer? Jo, för då tar vi marknadsandelar och tjänar mer pengar. Varför är det viktigt att arbeta med jämställdhet? Jo, för då kan vi attrahera kompetens även i kvinnokroppar, bli mer innovativa, stärka vår konkurrenskraft och tjäna mer pengar. Eller helt enkelt överleva.

Att prioritera är att värdera

”Tjejer brukar ju gilla lite hårdare tag.”

 Så sa en domare till den unga notarien när hon gjorde ting för ett par år sedan. Hon skulle gifta sig och domaren undrade om hennes blivande make var snäll.

 ”Självklart”, svarade hon. ”Annars skulle jag ju inte gifta mig med honom.”

Det var då han fällde kommentaren, med en blick som framkallade kalla kårar längs hennes ryggrad.

Det tänker jag på idag när jag läser Dagens Nyheters artikel om att våldet mot kvinnor i nära relationer inte minskar. Antalet dödsfall är konstant och ligger runt 17 kvinnor per år.

Jag tänker också på en vän som var gift med en svensk, folkkär artist.

 ”Om jag mötte honom i trappan visste jag att jag skulle bli nerknuffad. Vi behövde inte ens vara ovänner, men han gick igång på att se mig rädd.”

Hon var inte den första frun han misshandlat. Hon ingår nu i en frukostklubb med kvinnor som levt med honom och blivit misshandlade. Mannen arbetar vidare i en bransch där det är väl känt vad han har gjort, men han är fortfarande en i gänget och ingen vänder honom ryggen.

Varför anmälde hon honom inte?

 ”Jag ringde polisen för att jag var rädd för att dö. Men så fort jag var i säkerhet tog jag tillbaka anmälan. Jag har jobbat som tolk i rätten och vet hur mycket en sådan här process tär på kvinnorna och hur liten chans man har att vinna. Jag behövde all min kraft för att bygga upp mitt liv igen.”

Det gör mig glad att läsa att regeringen puttat in så mycket pengar för att komma till rätta med problemet. Men det hjälper inte om man inte tar itu med grundproblemet.

I DN-artikeln står att läsa om en ung kvinna i Landskrona som i februari knivmördades, trots att hon vid flera tillfällen larmat om de många hot hon fått.

Resursbrist, brukar polisen hänvisa till. Jag skulle nog vilja säga att det handlar om prioriteringar.

Att prioritera är att värdera. Det som värderas högt får hög prioritet. Det som värderas lågt får låg prioritet.

Det vet ju alla. Varför skriver hon så, tänker du.

Jo, för vi måste våga se att det handlar just om värdering. Så länge det finns människor i maktpositioner som värderar kvinnor lägre än män, så kommer inte statistiken att förändras.

Exempel på hur kvinnor värderas lägre:

  • Arbetsinsats – kvinnor har betydligt lägre livslön än män. Även på samma position tjänar kvinnor mindre.
  • Erfarenhet – kvinnor ges inte samma möjlighet till avancemang som män då deras erfarenheter och kompetenser värderas lägre.
  • Kulturen – kvinnor porträtteras som passiva stödfunktioner åt männen. Testa nästa gång du ser en film och se om det finns kvinnor i filmen som har namn och om de pratar med varandra om något annat än om män.
  • Sjukvård – kvinnor och män får olika vård för samma åkomma. Kvinnor förväntas ta större ansvar för sin vård än männen. (återkommer om detta i en separat blogg).
  • Våld och sexövergrepp – kvinnor har svårt att få gehör när de slår larm. Samhället ser gärna mellan fingrarna och vi har sett flera fall där samhället tar avstånd från offret även när männen blivit dömda.

Ojämställt in på bara skinnet

Jag lovade igår att återkomma om hur kvinnor värderas lägre än män i vården.

För ungefär en månad sedan hade jag förmånen att delta i en debatt på Tillväxtdagarna i Malmö. På flyget hem hamnade jag bredvid Filminstitutets vd, Anna Serner, som varit med i samma debatt.

Hon berättade om tvättsäcksprojektet. Jag blev nyfiken och hittade genast en artikel i Läkartidningen nr 40/2005. Trots att den har några år på nacken beskriver den väl vilka konsekvenser vi får leva med för att vi inte tar itu med det faktum att kvinnor värderas lägre än män.

På Danderyds sjukhus hade en vaken sjuksköterska noterat att tvättsäcken i männens duschrum behövde tömmas oftare än tvättsäcken inne hos kvinnorna.

Det var upprinnelsen till tvättsäcksprojektet där man undersökte om kvinnor och män fick likvärdig vård vid psoriasis, exem och handexem. Psoriasis och exem drabbar män och kvinnor i lika utsträckning, medan handexem är vanligare hos kvinnor.

Trots detta fick män fler och dyrare behandlingar i samtliga fallen.

Vid psoriasis brukar man ordinera 20-25 behandlingar i ljusterapi. Under 2003 fick männen i snitt 25,9 ljusbehandlingar och kvinnorna 20,2. På Psoriasisförbundets mottaningar i Stockholm var snittet 19 behandlingar för kvinnor och 26 för männen.

Olika typer av salvor är också en del av behandlingen. Man kan antingen bli insmord på kliniken eller hämta ut sina salvor på apoteket.

Här visar statistik från Apoteket att kvinnor i större utsträckning får hämta ut sina preparat själva och behandla sig i hemmet, medan männen blir insmorda på kliniken.

Ur ett budgetperspektiv subventionerar alltså kvinnorna männens behandling.

Skulle männen få samma behandling som kvinnorna skulle Danderyds sjukhus spara 22 procent av den totala budgeten för dessa sjukdomar eller översatt i kronor 310 316 kr – och det är bara en klinik i landet.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle man kunna dra ut det resonemanget ytterligare. Egenvård sker ofta på fritiden, medan behandling på klinik ofta görs på arbetstid. Således är männen borta ur produktionen längre stunder än kvinnorna.

Men den viktigaste poängen är att män har lättare att få del av offentliga medel än kvinnorna. Och om vi antar att kvinnorna får tillräckligt med vård, så blir slutsatsen att det asymmetriska förhållandet mellan män och kvinnor i vårt samhälle är en skattemässig belastning.

Sjuksköterskebrist. Äntligen!

Läser i tidningen att det är brist på sjuksköterskor i Stockholm. Jag tänker: Äntligen!

Missförstå mig rätt. Jag är tacksam att det finns människor som är villiga att ta hand om mig när jag behöver det, men samtidigt är systemet felbyggt och endast när kvinnor vänder ryggen mot denna karriär får vi en förändring.

När jag för några år sedan kom i kontakt med en ung kvinna som läste till sjuksköterska ville jag ta tag i henne och ruska om henne. Hon gick ut gymnasiet med toppbetyg och kunde välja vad hon ville.

En snittlön för en sjuksköterska är 26 600 kr i månaden. Jämför man livslön så ligger medianen på drygt 13 miljoner. Detta kan jämföras med en civilingenjör som ligger på en median på mer än 20,5 miljoner, alltså mer än 50 procent högre än sjuksköterskan. Tittar man på spretet blir skillnaden ännu större, då det är mycket större lönespridning för ingenjören än för sjuksköterskan. Den högst betalada sjuksköterskan kan få ca 17 miljoner i livet, medan den lyckosamma ingenjören kan hamna upp i 28 miljoner.

Förutom just lönen finns det andra nackdelar med sjuksköterskeyrket. Med en sjuksköterska i familjen vet jag att semestern styrs av någon annan och att det inte sällan står en stol tom vid högtider som jul och nyår. Friheten är starkt begränsad för de flesta.

När jag pratar framtid med min dotter så brukar jag fråga vad som är viktigt. Hur ser hennes dröm om vuxenlivet ut?

Självklart ska hon arbeta med något hon tycker är kul. Men om hon tänker sig att hon vill ha barn, kanske ett hus och ha råd att åka på semester eller köpa en sommarstuga, bör hon välja ett jobb där det finns möjlighet till löneutveckling. Hon bör också vara medveten om att alla relationer inte håller, så vill hon vara säker på att bibehålla sin livsstil så bör hon inte vara allt för beroende av sin partners inkomst.

Sjuksköterskeyrket är inte det enda som bör bojkottas. Lärare och bibliotekarier är andra grupper med högskoleutbildning som tjänar löjligt lite, men så länge det finns intelligenta och välutbildade människor som ändå väljer denna väg får vi ingen bestående förändring.

Ibland måste systemet kollapsa för att byggas om på nytt. Kvinnor ska inte behöva subventionera systemet för att det ska bära.

Dagens låga löner är helt och hållet grundade på att kvinnorna som väljer dessa yrken drar hem en kompletterande lön till den ”riktige familjeförsörjaren.” När offentlig sektor byggdes upp hade vi till exempel sambeskattning. Så ser det inte ut längre. Alla måste kunna försörja sig och sin avkomma på sin inkomst. Allt annat är ovärdigt. Så låt marknadskrafterna råda och välj bort yrken där du inte värderas i nivå med din kompetens.

Som en adventskalender

Fikade i morse med en vän som precis som jag just lämnat sitt jobb utan att ha helt klart för sig vad hon ska göra istället.

Jag beskrev känslan som liknande den när man tog studenten. Världen ligger vid dina fötter och möjligheterna är oändliga. Samtidigt lämnar man tryggheten bakom sig och de beslut man tar nu får konsekvenser för resten av livet.

Min vän däremot liknade tillståndet som en adventskalender. Det finns fullt av luckor man kan lyfta på och kika vad det innebär.

Att lämna yrkeslivet har varit svårt. Det är under dessa tolv år jag utvecklat en yrkeskunskap som jag faktiskt är stolt över. Nu vill jag se hur långt den kunskapen kan ta mig utanför de trygga väggarna på Sveavägen.

 

Men planerna är många! Jag vill skriva en bok, debattera, föreläsa, utbilda och diskutera jämställdhet, mångfald och ledarskap med makthavare, opinionsbildare, politiker och andra beslutsfattare så mycket tyget håller.

Tack för att du tittade in!