Månad: augusti 2017

Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist hade i söndags en mycket uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter, där hon avslöjar innehållet i en rapport som organisationen gjort. Man har nämligen jämfört vinstmarginalen i företag som leds av kvinnor respektive män och kommit fram till att kvinnor har en något lägre vinstmarginal än män.

Jag lät göra en liknande studie 2007, när jag var på Veckans Affärer. Den visade ingen statistiskt säkerställd skillnad då. Så antingen har vi mätt olika eller så har kvinnor ”blivit sämre” alternativt så har förutsättningarna för kvinnor i näringslivet försämrats. Det är hur som helst en siffra som är värd att följa. Ett annat problem med rapporten är att det inte riktigt är rättvisande att blanda branscher. Läser man underlaget ordentligt framgår att skillnaderna i vinstmarginal är mycket små i de branscher där de flesta kvinnor finns.

Men om vi bortser från de statistiska krumbuktandet och förhåller oss till de siffror som finns i debattartikeln, så anger Elisabeth Thand Ringqvist själv tre tänkbara skäl till varför det ser ut som det gör. Kvinnor är sämre på att ta betalt än män, kvinnor blir sämre bemötta i näringslivet alternativt kvinnor satsar mer på personalen.

Jag kan, i och för sig, tänka mig fler skäl. Till exempel att kvinnor ofta kallas in för att ”städa upp” ett företag som vanskötts (kallas i forskningen för the glass cliff-dilemma). Men vi struntar i det, eftersom de flesta vd:arna i undersökningen också äger företaget själva. Alltså har de inte rekryterats.

Jag sitter själv i Tillväxtverkets Advisory Board för företagande på lika villkor, och jag skulle lägga min röst på alternativet att kvinnor blir sämre bemötta i näringslivet än män.

Låt oss ta ett exempel: I en kommun i Mellansverige skulle kommunstyrelsen ta beslut om två bygglovsärenden. I båda fallen var det entreprenörer som ville bygga ut sin verksamhet och båda hade själva gjort sin ritning.

Den ena får godkänt direkt och den andra får bakläxa med motivationen att ritningen måste göras av en fackman. Paradoxalt nog var det bara den som fick avslag som var i byggbranschen.

Vid en senare granskning visade det sig att det enda som skiljde de båda ärendena åt var att den ena var kvinna och den andra var man. Det var alltså en godtycklig bedömning att den ena var kapabel men inte den andra. Gissa vem av dem som fick lägga ner pengar och tid på att anlita en konsult och som fick sina expansionsplaner fördröjda? Just det, kvinnan.

Den här berättelsen fick jag av en tjänsteman på Tillväxtverket. De hade låtit Ramböll göra en kvalitativ studie av skillnaden i bemötande hos manliga och kvinnliga entreprenörer. Resultatet var beklämmande.

Kvinnor bemöttes annorlunda på alla stödjande instanser, som banker, myndigheter och till och med hos de organ som har till uppgift att stödja tillväxten i regionerna.

Elisabeth Thand Ringqvist tror att ”… upptäckten kan kritiseras av dem som menar att publiceringen försvårar jämställdhetsarbetet.”

Nej, den kritiken får de inte av mig. Alla upptäckter som kan tillföra debatten ny kunskap är viktig.

Men jag har kritik. Om Företagarnas rapport haft i syfte att belysa den här typen av problem så skulle jag göra baklängesvolter av lycka. Att ha möjlighet att äga och driva bolag i tillväxt på samma villkor som män är en eftersatt jämställdhetsfråga i vårt land. Men tyvärr verkar inte syftet vara detta. Istället verkar det vara ett skruvat inlägg i kvoteringsdebatten som helt skjuter över målet. Fel grupp bolag, fel tolkning av lönsamhetsargumentet och fel att alls ställa dessa två jämställdhetsmål som motsatser till varandra.

Det är synd. Det kunde ha blivit starten på en riktigt bra debatt.

Det är lätt att ryckas med i Alice Teodorescus resonemang i hennes inlägg på SvD Brännpunkt idag med rubriken ”Sahlin visar varför kvotering är fel.”

Vi kan alla nicka igenkännande åt att Mona Sahlin inte hade en ärlig chans som partiledare för socialdemokraterna och som statsministerkandidat. Vi är också många som håller med om att hon troligen var den bästa kandidaten för jobbet, oavsett kön. Det bevisades ju också med hur svårt det var att få fram en karismatisk och kompetent efterträdare.

Men det finns en del uppenbara problem med hennes retorik. Mona Sahlin, som vi är eniga om var det bästa valet, hade inte kommit ifråga om det inte varit så att socialdemokraterna länge aktivt arbetat för en jämn fördelning mellan maktpositionerna.  Mona Sahlin blev alltså inte motarbetad för att man valde en kvinna. Hon blev motarbetad för att hon är kvinna.

För ett antal år sedan startade jag ett nätverk för näringslivets mäktigaste kvinnor, som vi kallade VA-rannan. En parafras på Varannan Damernas. Vid allra första träffen intervjuades Jacob Wallenberg. Han sa då något mycket ogenomtänkt.

”När Göran Persson bestämde sig för varannan damernas i regeringen fick vi världens lägst utbildade regering.”

 Det fick han förstås genast mothugg på av Sussi Kvart som sa att självklart måste det ha gått att hitta tio välutbildade socialdemokratiska kvinnor i landet. Om de var lågt utbildade berodde det nog snarare på en tradition där man värdesatte andra kompetenser än akademiska.

För några veckor sedan kom det ju också en forskningsrapport  som visade att kompetensen hos kvinnorna varit fortsatt hög bland socialdemokratiska kommunstyrelseledamöter efter införandet av varannan damernas jämfört med innan. Det är männens utbildningsnivå som höjts. De mediokra männen åker ut när konkurrensen ökar.

Vad det gäller Jens Spendrup och hans uttalanden så är det inte upprörande att han är emot kvotering. Det är lika väntat som att SvD:s ledarsida är det (där minst två av skribenterna har arbetat på Svenskt Näringsliv, liksom Alice Teodorescue).

Jag är upprörd över att han fortsätter att sprider myten om att det inte finns kvinnor med erfarenhet och kompetens. Det finns en mängd kvinnor med lång erfarenhet av stora operativa uppdrag som aldrig ens fått frågan. Utöver det saknar drygt 30 procent av männen som idag sitter i börsbolagens styrelser vd-erfarenhet (enligt Allbright-rapporten).

En kvoteringslagstiftning har inget självändamål. Visa att den inte behövs så ska jag vara tyst. Men än så länge har vi tvärtom bara fått bevis på motsatsen. Jens Spendrup och Svenskt Näringsliv har gjort det ännu tydligare.

Min första reaktion när jag tar upp DN och ser deras kartläggning om löneskillnader på statliga toppjobb, är: Jag orkar inte längre.

Regeringen som ju ändå har ganska hög svansföring i frågan kan inte se detta själv? Fredrik Reinfeldt, som ju faktiskt fått pris av mig för att han rekryterat jämställt, värderar kvinnor lägre än män?

I texten framgår att Dan Eliasson är den högst betalda myndighetschefen i Sverige. Av någon anledning är det han som får stå till svars för löneskillnaderna, vilket kan tyckas märkligt. Men när han nu gör det, så blir det oerhört illustrativt.

Han tror verkligen inte att det beror på någon oskälighet, utan hänvisar till könsfördelningen mellan myndigheterna. Med det antar jag att han menar att männen verkar få jobben på de myndigheterna där lönerna är som högst.

Men när det senare visar sig att han tjänar nästan 30 000 kronor mer än sin företrädare, som var kvinna så blir förklaringen en annan. Då är det hans erfarenhet som ger den högre lönen och inte ansvaret och komplexiteten i positionen och myndigheten.

Hans företrädare, Adriana Lender, hade inte ens hamnat på tio-i-topp-listan över de högst betalda statliga cheferna.

Sällan har det varit så uppenbart att det finns en y-kromosom-premie på 30 000 kronor. Det behöver inte Dan Eliasson skämmas för. Han är ansvarig för lönskillnaderna i sin organisation och inte för regeringens. Men det skrämmer mig att han visar sådan ovilja att se problemet att han inte ens hör att han byter argument för att de ska passa in i situationen. Det bådar inte gott för de 13000 anställda som han är chef över.

Regeringen däremot behöver verkligen snabbt ut och göra en pudel. När Fredrik Reinfeldt fick pris för sin jämställda rekrytering till staten förklarade han att det hade varit superenkelt. Det handlade bara om att ha professionella rekryteringsprocesser.

Det verkar vara hög tid att professionalisera lönesättningsprocesserna också.

Det finns dock något att glädjas över med DN:s reportage och det är att det gjorts. Jämställdhetsbevakningen i dagstidningarna har länge bara handlat om andelen kvinnor i styrelser och i ledningsgrupper. Men vi som jobbat med jämställdhet länge vet att det bara är symptom på en mycket allvarligare sjukdom, nämligen att kvinnor uppfattas som mindre kompetenta och mindre värdefulla bara för att de är just kvinnor.

Reportaget visar också att bevakningen av maktfördelningen inte kommer att upphöra. Den här strålkastaren slocknar inte, så för dem som inte hängt med är det hög tid att snabba på om man vill vara med i matchen.

Teliasonera är bara ännu ett bolag i mängden, där alla nyvaket undrar hur det kunde gå så illa och varför ingen reagerade.

Men ledningen och styrelsen tappade greppet. Man ställde inte de rätta frågorna, man lyssnade inte tillräckligt på de signaler man fick och man såg inte vad som pågick. Man har helt enkelt inte gjort ett bra jobb och därför är det helt rätt att man ställer sina platser till förfogande.

Vi kan klämma hur mycket som helst på den här varbölden, men det är inte det viktigaste nu. Det viktigaste är hur man går vidare för att återställa Teliasoneras varumärke.

Nu behöver Teliassonera människor med hög trovärdighet. Så här kommer några förslag som skulle få mig att köpa aktier i bolaget.

Ordförande Catharina Lagerstam. Hon har gjort sig känd för att ställa de obekväma frågorna och att inte ge sig förrän hon får svar. Tydligare etisk kompass får man leta efter och hennes namn skulle omedelbart få aktieägarna att känna sig trygga. Hon är dessutom expert på risk.

Ebba Lindsö. Även hon är känd för att kunna ställa de frågor som behöver ställas och är inte rädd för att vara obekväm.

Marie Ehrling. Blev känd för svenska folket för sin fantastiska förmåga att möta människor efter Linateolyckan 2001. Hon duckar inte. Dessutom har hon varit Sverigechef för Teliasonera så hon kan verksamheten.

Anna Berggren, tidigare vice vd för MTG och med en bakgrund på Ericsson. Affärsmässig men kompromissar aldrig på etiken. Ryktet säger att hon lämnade MTG just för att hon vägrade tumma på etiken.

Som vd är Ingrid Bonde den jag tänker på först. Tyvärr är hon nog inlåst i Vattenfall. Men det finns fler.

Lena Olving, vore klockren för rollen. Kommunikativ, kompetent med stor internationell erfarenhet. Hon har många tunga affärsmässiga roller och är idag operativ chef för försvarsjätten SAAB.

Även Katarina Mellström är ett bra namn. Idag vd för Ciber, tidigare börs-vd för Mandator som senare såldes till Fujitsu Services. Har också många år på Ericsson och en gedigen internationell erfarenhet.

Malin Persson skulle också kunna ratta det skadeskjutna företaget med bravur. Hon har varit AB Volvos strategichef och vd för Volvo Technology i många år.

När allt detta är på plats skulle jag ringa Elisabeth ”Pyttan” Ström och Helena Westin. Bara de skarpaste klarar att bygga upp det nedsvärtade varumärket och de här båda är skarpast av dem alla.

Nu undrar du varför det bara är kvinnor bland mina förslag? Då svarar jag som Rättviseförmedlingen brukar säga. Att hitta män verkar inte vara något problem för dem som tillsätter.

Det var många saker som var överraskande med jämställdhetsministerns utspel i lördags om en lagstiftning för att få ett mer jämställt näringsliv.

Själv blev jag euforisk. Att jämställdheten ÄNTLIGEN drar det långa strået i alla intressen som konkurrerar om prioritet. Att hon, som alltid tidigare hävdat den liberala ideologin överordnad jämställdhetsmålen att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv, nu svänger. Att hon vill använda lagstiftning som medel för att nå jämställdhetsmålen har ett signalvärde som är oerhört starkt.

Ännu mer förvånande är att detta sker precis efter att hon tillsammans med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Den hade sin av avstampskonferens i torsdags i förra veckan.

Konferensen, som var öppen för allmänheten, osade av frustration. Olika delegationer i samma ämne sedan 20 år tillbaka presenterades och det blev uppenbart att det faktiskt inte är kunskap som saknas, utan mod att dra slutsatser från denna kunskap.

Men idag avgår hon.

De officiella skälen är ganska intetsägande.

Kärleksryktena har fått ny energi. Om det är så, vore det väldigt roligt. Om inte annat för de inblandade. Det är ju alltid härligt att vara nykär.

Men det tror jag tyvärr inte. Att ryktet är envist och ligger kvar beror nog snarar på att det är så snaskigt än att det finns grund.

Mer troligt är att hon får gå på grund av artikeln i lördags. Om så är fallet har vi större problem än vi tidigare trodde.

Låt oss hålla tummarna att det är personliga skäl, kärlek eller annat. För annars har vi ett mycket större problem än vi tidigare anat. En fingervisning kommer säkert kl 10.00  när vi får se vem som blir i hennes ställe.

PG Gyllenhammar var först ut vid Klara K:s årliga konferens om jämställdhet i näringslivet. Årets rubrik var ”The Female Effect”.

Det är lätt att raljera över en person som PG, när han säger att kvinnor som hittat sin roll som kvinnor är bättre och roligare att jobba med än män. Men jag ska låta bli.

För i de, ibland klumpiga formuleringar, finns ändå ett reflekterande över frågor som inte alls funnits på hans agenda under ett helt liv i näringslivet. Dessa reflektioner, utifrån hans erfarenheter, kan vi faktiskt använda oss av. Det var utifrån dessa reflektioner han i våras sällade sig till kvoteringsförespråkarna i en intervju med Veckans Affärer.

Han inledde sitt anförande med att säga att det är svårt att rekrytera en kvinna till en hög position, för hon kommer med stor sannolikhet att bli motarbetad och därmed ha mindre chans att lyckas. (Läs gärna den meningen igen, för det är en viktig reflektion från en man som faktiskt haft makten att välja och välja bort.)

Han fortsatte med att säga att män är så fast i sin roll att de är rädda och därför fattar sämre beslut.

Därefter hänvisade han till analyser som anger att män i framtiden inte kommer att behövas. De kanske kan få en plats i det framtida matriarkatet för att de är underhållande, men är inte nödvändiga ens för reproduktion om vi laddar spermabankerna ordentligt.

Jag ser inte riktigt den framtiden som en risk. Inte heller som ett önskvärt stadie. För som den likhetsfeminist jag är, så tror jag inte att lösningen ligger i att vi anammar könsnormer. Snarare demonterar dem.

Men om man töjer ut PGs iakttagelse att den manliga normen är destruktiv för både näringslivet och för männen själva, så har vi kommit något viktigt på spåren.

Att undvika att rekrytera kvinnor för att det är så jobbigt när de blir motarbetade är som att låta bli att ha lax i en laxodling för att det finns en haj där. Kanske ska vi då ta bort hajen, inte laxen om vi vill bli framgångsrika?

Sandrine Devillard, från McKinsey i Frankrike, styrkte det PG sa i sin presentation om vad som krävs för att komma vidare.

”Män på höga positioner tenderar att vara mer rädda om att behålla sitt jobb än att tänka på företagets bästa”, angav hon som ett av skälen till att företag med enkönade ledningar och styrelser presterar sämre än mer jämställda företag.

Vad vi kvinnor förlorar på könsnormen är väl dokumenterat när det kommer till statistik över makt och egendom. Män som passar in i normen, får uppenbart vissa fördelar, men förlorar också mycket annat. De blir representanter för sitt kön (eller sin norm, vilket i det här fallet är samma sak) och förlorar möjligheten att uttrycka sina olikheter. För särartens storhet ligger hos individen. Inte i könet.

Det har väl inte undgått någon (hoppas jag) att det just nu är Rosa Bandet-månaden? Själv har jag fått den fantastiska äran att vara ambassadör för kampanjen i år. Vi är fyra ambassadörer.

Konstnärerna Anna Benson och Peter Sköld samlar in pengar genom att åka Sverige runt i en rosa buss och måla Sverige rosa.

”Kan det hända henne kan det hända mig”, är känslan man får när hon berättar om sin resa. Iklädd en rosa fjäderboa yr hon runt och presenterar sig som ”caset”.

”Alla historier måste ha ett case”, säger hon.

Min roll bland dessa är mycket modest. Jag ska informera i mitt nätverk och skapa opinion och debatt som leder till att fler går på sina mammografier.

Under min utbildning som Cancerfonden försåg mig med, fick jag den chockerande insikten att det finns socioekonomiska skillnader som avgör vilka som överlever och vilka som dör till följd av bröstcancer.

Jo, du läste rätt.

Lågutbildade kvinnor med låga inkomster i förorten eller mindre orter har sämre överlevnadsgrad än högutbildade storstadskvinnor med bra ekonomi.

Hur är det möjligt?

Mammografi är bara gratis i Stockholm och på Gotland. Självklart är kostnaden en faktor. Men det är också så att alla inte nås av informationen. Kvinnor som lever i utanförskap av andra skäl gör det också i denna fråga. Avstånd till närmaste klinik påverkar också. För oss i Stockholm behöver du bara avsätta en timme och det finns många olika klinker att välja på. Den förlorade arbetsinkomsten är begränsad. För andra kan det behövas en dag för att med buss ta sig till närmaste sjukhus. Sedan är det faktiskt inte alla landsting som skickar ut kallelser som de borde.

Men så har vi också den gruppen som inte går för att man inte vill veta eller för att man tycker att det gör ont (man kan ju spekulera i om en maskin som skulle leta efter peniscancer skulle varit utformad på samma sätt…!)

Igår kväll berättade jag om detta upprörande samband på en tjejmiddag, när en av mina närmaste vänner som är drygt 50 avslöjade att hon aldrig varit på mammografi.

”Jag skulle aldrig drömma om att låta dem klämma ihop mina bröst”, säger hon avfärdande.

Jag blev förstås bestört! Det är tio minuters obehag. Den smärtan är åtminstone min familj värd för att minska risken för att förlora mig i bröstcancer.

Titta på bilden på nyckelringen.

Den stora kulan är ca 1,5 cm i diameter. Den symboliserar en cancersvulst stor nog för att du själv ska kunna känna den i bröstet om du undersöker dig regelbundet.

Nästa kula är kanske 1 cm i diameter och är stor nog för en läkare att finna om hen undersöker dina bröst med händerna.

Den tredje kulan är 0,5 cm i diameter och visar en cancerknöl som kan uppfattas vid mammografi.

Den minsta kulan är inte större än ett knappnålshuvud. Den visar hur liten cancer som kan hittas om du går regelbundet på mammografi och därmed har tidigare plåtar att jämföra med.

Var nionde kvinna i Sverige får diagnos bröstcancer. 20 stycken om dagen.  Men det är inte bara de som drabbas. Hela familjen drabbas.

Så gå när du blir kallad!

Att upptäcka bröstcancer är inte det värsta som kan hända. Det värsta som kan hända är att upptäcka bröstcancer för sent.

För en dryg vecka sedan tillkännagav Fredrik Reinfeldt för första gången publikt att han är för kvotering till börsbolagens styrelser. Trots det förväntas Sverige tillsammans med Storbritannien rösta ner Viviane Redings förslag om en gemensam kvoteringslag i Europa.

Skälen till det är flera.

Ibland är det en missuppfattning som ligger bakom. Argumenten som kvoteringsmotståndare ofta använder är att rekrytering bör ske på kompetens och inte på grupptillhörighet. Jag delar den uppfattningen. Det är den främsta anledningen till jag är för kvotering. Idag väljs mindre kompetenta män in till styrelserna för att de är just män, trots att allt tyder på att mångfald lönar sig. Om man tror på marknadsekonomi borde ju åtminstone fler bolag prova? Men nej. Könsnormen är så stark att man inte ser skogen för alla slipsar.

I Svd idag skriver Maria Ludvigsson att det inte finns någon kausalitet mellan fler kvinnor i styrelsen och lönsamhet, även om det enligt flera rapporter finns en korrelation. Här vill jag ge henne ett halvt rätt.

Det är inte så att kvinnligheten i sig är en kompetens. Jag tycker att man ska vara försiktig med den typen av argumentation, då man lätt hamnar i biologistfällan. Däremot vet vi att olikhet är bra för produktivitet och kreativitet. Men det krävs duktiga ledare för att klara att leda en heterogen grupp och en negativ följd av hur rekryteringen skett till ledande positioner hittills är just att vi fått för svaga ledare. Långsamt börjar det förändras, men en grundläggande värdegrundsanalys görs sällan för att säkerställa att ledaren kan implementera en företagskultur som är inkluderande och innovativ.

Det är här lönsamheten kommer in. De företag som leds av starka ledare har koll även på sina rekryteringsprocesser. Således får man de bästa medarbetarna (vilket rent statistiskt borde vara en blandning av olika människor) och blir därmed lönsamma.

Bristen på kvinnor i styrelsen är alltså inte sjukdomen. Bristen på kvinnor är ett symptom på ett svagt ledarskap, dåliga processer och brist på insikt om hur världen ser ut.

Vissa anser att äganderätten bör väga tyngre. Det kan man absolut argumentera för. Men vilka är ägarna? De flesta storbolag ägs av oss alla genom våra pensionsfonder. Staten är en mycket stor aktieägare och därmed äger vi kvinnor även i dessa bolag.

Men trots att vår statsminister alltså är för kvotering, så förväntas Sverige rösta nej till Viviane Redings förslag idag. Skälet han angav är att han inte tycker att det är en EU-fråga, utan att varje land ska få bestämma själv.

Återigen ställs alltså jämställdheten emot ett annat intresse och drar det kortaste strået.

För er som missade Katrine Kielos krönika i gårdagens Aftonbladet, vill jag uppmana er att läsa den. Sällan blir det så tydligt att ökad jämställdhet är nödvändigt för demokratiutvecklingen. Och motsatsen gäller förstås också. Allt motstånd mot jämställdhet är ett steg tillbaka mot medeltiden.

Katrine Kielos använder sig av det Youtube-klipp som fått hela världen att rikta blickarna mot det australienska parlamentet. Premiärministern Julia Gillard får nog och ger oppositionsledaren en femton minuters lång uppläxning för hans sexistiska kvinnosyn.

I sin krönika beskriver Katrine Kielos det priset som vi kvinnor får betala för att delta i den offentliga debatten. Det handlar ofta om obehagliga kommentarer, mejl och annat som är riktat mot vårt kön. En sak i hennes text får mig att hicka till. Hon skriver:

”Det svänger mellan att man är äcklig och ful samt förtjänar att våldtas (helst av muslimer)…”

Just det att man förtjänar våldtas av muslimer har jag också fått. Och jag känner till en annan kvinnlig krönikör som också fått just det i sin inbox.

Jag vet inte hur man tänker. Är det värre att bli våldtagen av någon som anser att Jesus var profet, och inte en lika framgångsrik sådan som Muhammed, än av någon som tror att Jesus var Guds son?

Om man bortser från det idiotiska i att religionen skulle påverka den traumatiska upplevelsen av en våldtäkt, så inser jag att det finns ett mönster. Och det mönstret har jag sett på olika sätt beroende på vad jag skriver.

Om man antyder att många män på höga positioner faktiskt inte skulle sitta där om rekryteringen skett på meriter enbart, så blir tonfallet ofta ganska otrevligt. Även kvotering verkar ha samma inverkan. Intressant, eftersom det tydligen är många som känner sig träffade.

Ett annat ämne, som jag vet genererar mycket otrevligheter och som jag därför drar mig för, är att skriva kritiskt om Sverigedemokraterna. Då blir man fullständigt bombad av obehagliga påhopp och i kommentarerna framkommer att det går massmejl ut som uppmanar medlemmarna på mejllistan att agera.

Syftet med denna systematiska trakassering är förstås att tysta skribenten, precis som Katrine Kielos skriver. Och visst har det verkan. Och då menar jag inte de kommentarer som bara anger att de tycker annorlunda. De välkomnas. Nej, det är de personliga påhoppen som tröttar. Det är könsord, hot och vidrigheter som dränerar.

Vid sådana tillfällen kan det vara ganska skönt att titta på youtube-klippet, där Julia Gillard blåser av hatten på sin politiska motståndare. Det är så man önskar att man kunde svara. Om man bara hade vetat men motståndaren var, vill säga. De fega kräken är ju alltid anonyma.

En annan slutsats man kan dra av ”våldtagen av muslim”-hotet, är att det antagligen kommer från samma person. Jag kan förstås ha fel, men det känns inte som en särskilt vanlig förolämpning. Det får mig att tänka att det troligen är en ganska liten skara ändå, som sysslar med dessa anonyma kränkningar på nätet. De må vara ganska aktiva och effektiva, för syftet är förstås att uppfattas som en majoritet, men ändock få.

Så det enda vi behöver göra för att tysta dem är att gå till motattack. När du ser sådana kommentarer, så mobilisera dina vänner via Facebook eller Twitter. Gärna även män! Det räcker med att skriva t ex:

”Ogillar den låga nivån på kommentarerna. Jag håller inte alltid med textförfattaren i sak, men tänker stå vid hennes sida mot alla troll som vill döda debatten och därmed hotar demokratin.”

För att citera den irländska filosofen Edmund Burke:

”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.”

I somras fick jag den stora äran att vara årets feministiska talare i Almedalen. Det var Maktsalongen som arrangerade.

Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit nervösare. Åhörarna var mycket pålästa och jag kände att jag hade stora förväntningar att inspirera.

När arrangörerna påade mig sa en av de unga kvinnorna att hon hört mig leda en debatt samma morgon som både inspirerat men också gjort henne nedslagen. Hon hade nämligen kommit till insikt om att hon skulle behöva arbeta för ett jämställt samhälle i hela sitt liv och det var en tung börda att bära.

Jag kunde inte säga det då, men jag kan känna igen mig i hennes uppgivenhet. Inte ofta, men ibland sänker sig skuggorna och jag känner att jag slåss mot väderkvarnar.

Då kan jag tänka att jag skulle vilja sitta i kassan på Ica och inte ha djupare samtal med människor än hur svårt det är att hitta avocados med rätt mognadsgrad.

Det är svårt att känna tålamod för en låååååååångsam process när man känner att det enda som behövs är insikt, och att hindret för den insikten är rädsla för förändring.

Då händer det att jag får mail eller någon annan signal från människor som har insikt. Idag fick jag ett sådant.

Du och din penna, Camilla, behövs därför att världen är så långt ifrån där den borde vara. Vi kvinnor i näringslivet behöver dina insikter och dina texter för att peppa oss och orka. Näringslivet behöver dig för att fortsätta gå bra, för om det inte kan klara av två storheter – kvinna & man- hur ska det då klara av alla andra varianter och olikheter, all mångfald som behövs för att skapa framgångsrika bolag? Så DU behövs verkligen Camilla, för utan din vassa penna finns det inte många som driver frågorna och då är allas vårt framtida välstånd i Sverige hotat. För kan vi inte konkurrera framöver så kommer det bli båda kallare, blötare och dystrare här uppe i vår nordliga avkrok. Det kommer om inte annat klimatförändringarna att se till. Så förstå hur viktigt det är att du tar väl hand om dig själv 

Sådana ord kan få mig att tappa andan av ansvarskännande. De kan också få mig att lyfta från marken av ett heliumfyllt ego. Men när jag landat och skakat av mig oket, så förstår jag:

Ja, jag har ett tungt ansvar för jag har en röst som hörs. Ja, jag är en hjälte så det är ok att tappa fotfästet ibland. Men jag är bara en hjälte av många. För alla som arbetar för demokratiutveckling och samhällsförbättringar är hjältar. Liksom myror som bär barr många gånger större än de själva, så drar vi ändå vårt strå till stacken som en av flera miljoner små hjältar som vill vara med och bygga vårt samhälle.

Hjältar! fnyser du. Nu har hon väl fått storhetsvansinne? Ja, det stämmer. Men vilka har varit hjältar i historien? Inte sjutton är de dem som tycker att vi har det bra som vi har det. Nej, det är de som drev förändringen mot något bättre. Jag vill vara en sådan hjälte även om jag får släpa mina barr i resten av mitt liv.