MabP syndromet

MabP är en förkortning av engelska diagnosen malingering by proxy som också kan översättas simulering genom ombud, påtvingad simulering som beroende på hur den påtvingas kan vara allt från mild till mycket svåra tortyrövergrepp som blivit fallet med Sveriges apatiska barn.

Vi kommer att arbeta med just denna menysida för er som vill orientera er om ett sjukdomsförfalskningstillstånd som tystas ned av svensk media, trots att det skapar oändligt lidande för apatiska barn och kostar samhället miljarder i personlig assistensfusk. När det gäller personligt assistensfusk så tvingas patienten att agera på ett sjukligt sätt inför läkare och uppge symtom till läkare. Detta på order från anhöriga som tjänar enorma belopp på denna kriminalitet. Man kräver sedan intyg från en svensk läkare som man vet aldrig ifrågasätter symtomen eftersom det innebär ett så kraftfullt avsteg från landstingens värdegrund att läkaren riskerar uppsägning om han påpekar fusket. Simuleringsdiagnostik är för övrigt något som icke utbildas om inom svensk läkarutbildning.

Första gången MabP formulerades kliniskt var så sent som år 1996 av fyra professorer vid det respekterade YALE -universitet i USA. Författarna var J.R. Cassar MD, E.S. Hales MD, J.G. Longhurst BM.BCh, G.S. Weiss.  Rapporten publicerades juni 1996 i Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry.    Man kan försöka finna den genom att googla på   ”Can disability benefits make children sicker?”.

Vi rekommenderar också att googla på ”Malingering by proxy” och ”Group malingering by proxy”, det senare ett förslag på beteckning för det tillstånd som Dr. T. Jackson menar är gestaltat som apatiska barn epidemin i Sverige. Alltså tvångssimulering i grupp där svensk medias rapportering skapat copycat effekter.

Dr. Thomas Jackson har efter 35 års läkarverksamhet med specialintresse just för simuleringstillstånd en enorm klinisk erfarenhet inkluderande både barn och vuxna som utsättes för MabP.   Dr. Jackson  är sannolikt inte bara svensk toppauktoritet på området utan sannolikt t.o.m. en av de läkare som kan kallas världsauktoritet på just malingering by proxy. Vilket i ärlighetens namn det inte är speciellt svårt att bli t.ex. i Sverige eftersom det i Sverige inte finns någon forskning på området eller ens intresse för att diskutera det. Vi är dock övertygade om att utifrån de enorma konsekvenser i form av mänskligt lidande och samhälleliga kostnader som MabP medför så kommer det att diskuteras mer i framtiden.   Efterfrågan är dock minimal eftersom patienten är nedtystad av anhöriga som inte vill annat än att den sjukförklarade anhörige skall vara fortsatt ”sjuk” i samhällets perspektiv.

Läkarkåren vill inte ha diskussioner om det eftersom varja fall av MabP är ett misslyckande för den medicinska professionen då det exemplifierar att läkare skriver falska, dåliga och missledande intyg och inte kan diagnostisera speciellt bra. Läkemedelsindustrin vill inte heller diskutera eftersom de säljer betydligt mycket mer läkemedel på patienter som får en diagnos. Journalister vill inte höra talas om MabP eftersom det visar hur dålig deras granskning av t.ex.apatiska barn epidemin varit de senaste åren.  Hoppet får stå till välgörenhetsorganisationer, starka politiker som vågar gå mot media, och allsköns idealister.   På sätt och vis kan man säga att MabP om något är en renodlad etablissemangsprodukt vilket gör det oerhört svårt att få offentlig genomlysning av det. Sverige  etablissmanget vägrar, vill inte ta ansvar för sitt misslyckande trots lidandet och den ekonomiska belastningen.    Man måste helt enkelt gå utomlands och jämföra etablissemangen i t.ex. England, Tyskland och USA och se vilka grundläggande skillnader som föreligger jämfört med Sverige.  Man upptäcker då åtminstone en fundamental skillnad nämligen att i dessa länder är det inte förbjudet, om än obekvämt, att diskutera att vissa patienter ljuger om sina symtom för att tjäna pengar på det. I Sverige är ett ämne som det totalt tabu. Det får aldrig aldrig diskuteras.

Är Du ett f.d apatiskt barn

Är Du ett apatiskt barn? Ett före detta apatiskt barn? Eller är Du anhörig, eller vän till en familj som drabbats av apatiska barnproblemet?

Jag vill Du ska veta att många i Sverige har förstått vad barnet och familjen har gått igenom och hur journalisterna och  barnläkarna har svikit barnet och ibland även barnets familj. ´Men framför allt, framför allt just barnet som använts som instrument och fått lida under den tiden. Det kan också vara så att vuxna som Du inte ens känner har använt Dig.  I engelska läroböcker som inte är kända för de svenska läkarna står det hur oerhört svårt ett barn lider som genomgår det Du har gjort.  Du får gärna kontakta oss om Du så önskar!   Vi vill hjälpa Dig få så god upprättelse det går att få! Vi vill hjälpa Dig med juridisk hjälp, med rehabilitering av sådana som förstår vad Du gått igenom samt rimligt ekonomiskt skadestånd som beror på hur svårt Du drabbats av det svenska systemet.   Vi har kontakt med journalister i tidningar som förstått hur mycket Du fått gå igenom, den otroliga vanmakt och svåra ångest Du upplevt.

 

Böcker om apatiska barn

Om Du kära läsare vill sätt Dig in mer i hur en del svensk media har tvekat inför bevis, indicier och kriterier som  pekar på att apatiska barn epidemin sannolikt kan vara en av efterkrigsstidens största mediala och medicinska skandaler så rekommenderas i första hand boken ”Veritofobi” – rädsla för sanningen. I andra hand ”Copycatbarnen”.   Bägge böckerna finns att köpa över www.litenupplaga.se  för 324:- resp 182:-.

Under produktion är ytterligare två böcker

          The MabP-syndrome

Malingering by Proxy – The Shadow Diagnosis

Samt

”Apatiska barnen – Masspsykos, Media-anka/Copycat/ Övergrepp”.

”The MabP-syndrome” kommer först på engelska våren 2013 och sedan på svenska.    Apatiska Barnen kommer på svenska lagom till jul bokhandeln (planerad så i alla fall).

Upprättelse för SOU

SOU 2006:49 var en metodisk, noggrann och högkvalitativ utredning som på oriktiga grunder skjutits i sank av journalister som aldrig förstått skillnaden mellan simulering och tvångssimulering- MabP.

Vanlig, normal simulering är t.ex. när du skyller på huvudvärk för att slippa dammsuga hemma när din äkta hälft ber dig, eller att du en måndagsmorgon ringer din arbetsgivare och skyller på förkylning men egentligen har en baksmälla.   Denna typ av simulering, man spelar sjuk, är som man psykologiskt uttrycker det ”i jagets tjänst”- Alltså en mekanism för att hitta små ventiler i en stressad vardag.   Detta har ingen som helst likhet med MabP, det engelska Maingering by Proxy, som är ett övergrepp som kan vara lindrigt eller mycket mycket svårt. I svåra fall föreligger fara för livet hos den som drabbas. I det mer välbekanta Munchhausen by Proxy är dödligheten hos barn runt 25%. I svåra fall av MabP torde det vara liknande siffror.

När SOU talade om MabP så började svenska journalister omedelbart tro att det var samma sak som simulering, inget kunde vara felaktigare.   Titta gärna på SVT:s avsnitt kulturnyheter som sändes den 26 mars 2012, det finns på you-tube.  ”Dr Thomas Jackson går med i Svenskarnas Parti”.   Dr. Jackson säger där väldigt klart att ”Barnen uppmanas eller mer eller mindre tvingas till att agera sjukt” men svenska journalister talar i samma inslag bara om simulering. Man kan se på dr. Jackson hur missnöjd han är i sitt kroppspråk ty han är irriterad på att journalisten uppenbarligen inte vill förstå vad han menar.      Om svenska journalister hade lyssnat på SOU, Dr. Jackson och engelska läkarförbundet och deras experter som alla säger samma sak så hade vi fått ut att de apatiska barnen är utsatta för ett fruktansvärt jobbigt, stressigt, plågsamt och framför allt långdraget och utdraget övergrepp i den PÅGÅENDE AKTUELLA VÅRDEN VILKET NU HAR VISATS EFTERSOM DE HAR EXTREMT FÖRHÖJDA STRESSHORMONER.

Apatiska Barn

1. Upplevelse av kontrollförlust och maktlöshet som skapar oro, ångest och panikreaktioner. Besvikelse mot vårdgivarna, framför allt mot läkarna, som barnet upplever inte skyddar barnet utan som istället spelar med i föräldrarnas påstående om barnet.  Efter några månader kan barnet självt börja tro att det är sjukt och utveckla kroniska psykiatriska sjukdomar som t.ex. factitia-syndrom. Yngre barn i t.ex. 6 -årsåldern som tvingats eller uppmanats att sitta i rullstol en längre period kan behöva årslång rehabilitering för att börja gå igen eftersom de påverkas så svårt i den pressade situationen.   Dessa uppgifter är hämtade från sid 152-153 ur boken ”Malingering and Illness Deception” utgiven på Oxford University Press reprinted 2006.

2. ”Vi tror att övergreppen ofta förbisees och förblir oigenkänd för läkare och vårdgivare inom pediatrik och barnpsykiatri.   Som vid Munchhausen by Proxy riskerar barnen att utsättas för utdragna invasiva och stressande medicinska och psykiatriska vårdprogram. Dessutom riskeras, om man ger barnen en psykatrisk diagnos, att barnen får långvariga psykologiska skador speciellt avseende självbild, självförtroende och i kamratrelationer”. Dessa upgifter är hämtade från Journal of the  American Academy of Child & Adolescent Psychiatry juni 1996, artikel författad av fyra professorer vid Yale Universitetet.

3. Du kan själv finna åtskilligt material om vuxen sjukdomsförfalskning hos barn om Du googlar på ”malingering by Proxy”/MabP.   Jag ber Dig notera att detta var det som en välgjord statlig utredning kom fram till apatiska barn epidemin kunde vara, men de var försiktiga eftersom man måste alltid vara försiktig med simulering/tvångssimulerings diagnoser eftersom det kan finnas de som liknar MabP men som är reellt sjuka.  Även Engelska Läkarförbundet och deras experter har uttalat sig om att de anser apatiska barn eidemin i Sverige är en MabP-epidemi.

Läkaren Thomas Jackson skriver en ”En  vädjan till svenska folkets hjärtan” angående de så kallade apatiska flyktingbarnen och deras
situation. Läs tre tragiska typfall om hur svenska myndigheter och journalister  blundar för övergreppen.

Ingen kan säkert säga hur  en annan människa mår. Men vi kan till en del förstå det genom att se på dem, tala med dem, bedöma deras mimik och kroppsspråk, försöka förstå hur de kommit dit de är. Låt mig skriva kort hur jag tror de apatiska flyktingbarnen mår.Jag ska beskriva tre olika svårighetsgrader hos barn som drabbas av tvångssimulering.
Grad 1 är lindrig, grad 2 är mellan och grad 3 är svår tvångssimulering. Allt utifrån den bedömningsskala den engelske professorn
i barnpsykiatri Bryan Lask har skisserat till mig. En skala han sagt han kan stå för i en domstolsprocess. En skala som Gellert Tamas, Sveriges Television, Sveriges Radio, DN, SvD, Expressen och alla andra tystat ned. Varför?Denna min betraktelse bygger också på den speciallitteratur som finns om barn som utsätts för denna typ av tvång. En bok från Oxford Press diskuterar ”The role of symtom coaching by an actively fabricating parent may be quite powerful”. ”Physicians are often deceived into colluding with these deceptions for surprisingly long periods of time”. ”The child experiences feelings of powerlessness, chronic lack of control, and disappointment with the impotent physician figure who is unable to protect the child from the parents medical abuse”.Jag tar också hänsyn till de fallstudier som finns. I boken från Oxford Press talas om 6-årige Jose som modern tvingar i rullstol för att de ska få ekonomisk ersättning. Jose tror till slut att han är sjuk och kan inte gå. Han har fått hysteriska problem. Även fallet i England vid Exeter Crown Court som avgjordes för några år sedan finns med som förståelsemodell. Denna pojke sattes också i rullstol, sondmatades flera år för att modern fick ekonomisk vinning. Modern dömdes till tre års fängelse för barnmisshandel. Barnet omhändertogs, det trodde på allvar att det var sjukt och kunde inte röra sig normalt. Att modern kunde dömas beror på att hon erkände, vilket är ovanligt. Utan ett erkännande räcker nämligen inte indicierna för fällande dom.Så har det varit i Sverige både för Migrationsverket, som hösten 2005 polisanmälde nio fall av misstänkt misshandel, och undertecknad, som februari i år anmälde Röda Korset i Skövde. Föräldrarna frias eftersom det är så svårt att bevisa deras skuld. Barnen är fångade i ett olösligt plågsamt grepp. Därför behövs speciallagstiftning för by-proxy övergrepp.
När Rädda Barnen och Karolinska Institutet hösten 2008 presenterade en rapport om ett 30-tal flyktingbarn fick de inte tag på ett enda barn. De var antingen försvunna eller så var familjerna negativa till att träffa ”forskarna”. Det brukar vara så vid simulering och dess varianter, till exempel tvångssimulering, en oro att bli avslöjade vid
kontroll när allt gått ”bra”.Nedan skissar jag tre fiktiva fall för att beskriva de tre olika svårighetsgraderna. Det är alltså inte verkliga fall, men det hade de mycket väl kunnat vara. Historierna har jag byggt utifrån samtal med sköterskor och personal som berättat hur det är när de åker hem och sondmatar barnen, internationella läroböcker som tar upp simulering, beskrivningar i media om hur barnen och de vuxna uppträder, de simuleringsfall
(vuxna) som jag själv behandlat i mitt yrke som läkare och där anhöriga utövat påtryckningar, dokumenterade tvångssimuleringsfall utomlands och misstänkta fall i Sverige.
(Tillägg. Efter att denna artikel publicerades första gången 2012-04-03 bör noteras att det publicerades 2012-04-29, alltså bara tre veckor efter denna vädjan publicerats i Nationellidag.se och Realisten.se, en artikel vid Uppsala Universitet som visar att de apatiska barnen under ambulant vård och sjukhusvård har extremt höga stresshormoner. Dessa fynd stöder denna artikels huvudbudskap att barnen är utsatta för svår tortyrliknande stress, s.k. Malingering by Proxy, anhörigtvång, under vårdtiden som nedan beskrives.)

Typex 1. En 16-årig pojke. Varit i Sverige 3 månader, familj fått avslag. Föräldrarna är pessimistiska om framgångsrik asylprocess. De vet att om
ett barn blir tyst, sängliggande och får sondmatning så är det många som får asyl pga detta. Pojken kan bara sitt hemspråk. Mor och far berättar att om du nästa gång läkaren kommer ligger tyst och stilla och inte rör dig, vänder dig bort när de pratar med dig, så tror de du är sjuk. De talar länge och väl,
pojken tycker det kan vara OK eftersom han också vill bo i det nya landet. Varje gång sjukvården besöker familjen ligger han tyst ner, föräldrarna säger att han inte äter och kräver sondmatning. Sjukvården ger detta. Detta pågår 8 månader. Pojken börjar känna sig nervös efter någon vecka, han gillar inte sonden. Men han vet att det nu hänger på honom om de får vara kvar. Ibland drar de upp sonden och han äter normalt till nästa dag när sjukvården kommer igen. Detta upprepas rutinmässigt 8 månader. Han är hela tiden aktiv, uppe och lever normalt, förutom beteendet när sjukvården kommer.

Subjektivt lidande: Relativt hög stressnivå i samband med besöken. Upplever permanent oro under hela perioden för att göra familjen besviken om han inte lyckas vara apatisk tillräckligt bra. Men han anstränger sig. När de får asyl återgår allt till det vanliga, men han känner sig inte som förr. Han har skam i själen, en sorts skuld trots att allt gått bra. Han har svårt att agera som han gjorde tidigare, har en tendens att bli irriterad. Har utvecklat identitetsproblematik som ger honom problem med självbilden i kamratrelationer. I skolan berättar lärare till andra elever att de aldrig får ifrågasätta den som varit apatisk, han får en udda och onaturlig roll, några klasskamrater är lite rädda, han bär med sig en djup hemlighet som gör honom annorlunda. Har utvecklat ett lindrigt till måttligt s.k. PTSD-syndrom.

Typex 2. Pojke 10 år, kan språket bra efter två år i Sverige. Asylprocess misslyckats. Föräldrar stressade och besvikna. Hela familjen mår dåligt. De känner väl till apatiska barnsystemet, alltså att svenska läkare tror att barnet är sjukt om det ligger tyst i sängen, får sond, inte rör sig. Familjen bestämmer sig för att säga till sjukvården att sonen blivit tyst och inaktiv. De kräver tolk, säger åt sonen att vara tyst, liggande och orörlig när sjukvården kommer. Han får sond, han beskrivs som väldigt dålig av föräldrarna till tolken, sjukvårdspersonalen sitter mest tyst och lyssnar.
De känner ju också till apatiska barnrollen, alla är frustrerade. Mamman skriker: Ni måste göra nå’t, han dör! Pappan gråter, sonen ligger och lyssnar på allt med bankande hjärta. Personalen vill inte sätta sond, föräldrarna kräver gång efter gång sondsättning. Sonen har nu inte druckit, säger de, på flera veckor. Intensiva bråk med sjukvården under ett par månader, sonen blir alltmer nervös, spelar han tillräckligt bra? Plötsligt börjar han få lite ångest för att vara uppe, att äta normalt. Han ligger allt oftare eftersom han tror mor och far blir nöjda då, och de kanske kan få stanna. Han börjar efter ett års spel inför vårdpersonal bli riktigt nervös, beter sig konstigt, han får sond och efter två månader får han och familjen asyl eftersom barnläkaren
intygar att han är mycket sjuk med fara för hans liv för han klarar inte att
livnära sig själv utan sond.

Subjektivt lidande: Pojken har blivit ordentligt nervös, har svårt att leka
med kamrater som tidigare, har svårt med sin personliga utveckling, känner sig rastlös och aggressiv. Kan vid irritation på föräldrarna få dåligt kontrollerade aggressionsutbrott. Känner sig osäker i kontakten med andra, har skadad självbild. Har utvecklat ett mer eller mindre kroniskt ångesttillstånd ovanpå ett måttligt PTSD-syndrom.

Typex 3.
Detta är mardrömsfallet. Det är en 8-årig flicka som är köpt på en marknad för barnsexslavar i fjärran östern för ändamålet att vara murbräcka i Sverige så att vuxna i sällskapet hon är köpt av skall få asyl. Hon passar bra
för ändamålet ty flickan är redan psykiskt skadad av sexuella övergrepp, men inte alltför svårt så att hon fortfarande har ett någorlunda normalt beteende, men har svår ångest och uppgivenhet. Hon har en barndepression pga den psykiska misär hon levt i på en barnbordell de senaste två åren
efter det att hennes mor dog i misshandel framför barnets ögon. Hon är uppgiven när hon visas upp för sjukvården i Sverige. Hon är livrädd för de vuxna i sällskapet eftersom en redan har utnyttjat henne sexuellt och skall slå ihjäl henne om hon inte gör som han säger. Hon blir beordrad att ligga tyst och stilla, inte röra på sig när den svenske barnpsykiatern kommer.  Hon är livrädd för att inte spela bra så hon ligger helt stel, pulsen går upp till 200/minut och hon svettas svårt av ångest och pulsstegringen när läkaren undersöker henne. Hon hör de vuxna tala, de vuxna skriker åt tolken som blir rädd och upplever obehag men översätter till sjukvården att
flickan har blivit svårt skadad psykiskt av män som våldtagit henne och mamman är död, men pappan är här, säger tolken och pekar på den man som inte är pappa men som har flickan i ett skräckgrepp och som redan har utnyttjat henne sexuellt. Han vet om att det är förbjudet med DNA-test för släktskapstestning – det har traffickern sagt att man inte gör i Sverige.
Den lilla flickan finner ändå på något sätt inre frid där hon ligger, hon
blir ju inte slagen om hon ligger. ”Kanske är det bästa att jag aldrig kommer
upp och går igen”, tänker hon. Hon får matsond utan motstånd. Hon kissar på sig, kan inte hålla normala avföringsvanor. Han är redan alltför psykiskt traumatiserad för att ens ha ett hopp. Hon kan inte språket, hon förstår egentligen inte vad det handlar om, hon upplever sin kropp alltmer overklig, den känns stum och stel, hon dissocierar som det heter på fackspråk, mer och mer när månaderna går. Hon blir bara sämre och sämre. Efter två års sängläge får sällskapet asyl. Men flickan kan inte röra sig längre, hon bara ligger och ligger, livrädd för att komma upp för att hon inte vet vad som händer då. Det var sannolikt en sådan här flicka som SVT Aktuellt visade i sin 21-sändning i november 2008, när journalisten Lennart Pehrsson intervjuade Nader Ahmedi som var sekreterare i Statens Offentliga Utredning om apatiska barn. Nader hade den moraliska resningen att stå på
sig och säga att flickan kan ha varit utsatt för övergrepp, trots att den svenske Aktuellt-journalisten skällde ut honom för att han kunde påstå
att en så sjuk flicka simulerade.Pehrson sa ordagrant, nästan skrek, att ”familjen har ju fått asyl för två veckor sedan och flickan ligger ju fortfarande stilla och kan inte röra sig, det kan ju inte vara simulering”.

Pehrson hade rätt, det var inte simulering utan tvångssimulering hos en svårt traumatiserad liten flicka. Till slut så bar sällskapet iväg henne. De hade fått asyl. Hon utnyttjas sedan regelbundet, men blir så svag att de återvänder med henne till landet de flydde från. Där försvinner hon på ett eller annat sätt, kanske säljs hon till en ny barnbordell, kanske bara dödas, eller så lämnas hon för att de vuxna skall få hennes svenska barnbidrag för sig själva. Ingen saknar henne. Hon finns inte. Svenska journalister, barnläkare och Gellert Tamas har sagt att hon inte finns, för övergrepp på flyktingbarn är inget som förekommer, alltså finns hon inte, ingen misshandel sker, ingen saknar henne. Hon är ingenting. Men hon flyger på vingar till Guds himmel.

Vad göra? – En processmodell för KontraUrbanisering

Det processinriktade projektet KV lab (AS) eller Konst och Vetenskapslaboratorium Andra sidans bakgrund är således det dramatiska kultur- och kunskapsdränage som drabbar landsbygden och mindre orter genom avveckling av verksamheter samt genom utflyttning, – oftast till förmån för större städers expansion och utveckling.

Därför bildades Kulturföreningen Andra sidan, med syfte att utveckla broar till andra verksamhetsområden och regioner genom att skapa en innovativ processmodell som bidrar till utveckling enligt följande:

Syfte/mål – Projekt KV lab (AS) ska främja lokal/regional kultur- och kunskapsbildning genom att med hjälp av IT-stöd och stipendiater från universitet och högskolor flytta en del av kunskapskapitalet och de kreativa resurserna från storstad till mindre orter och landsbygd.

KV lab (AS) ska med den dialogiska processinriktade konsten som metod, den digitala IT- tekniken som verktyg och med en kommun, i Västra Götalands ytterområden, som material, – fungera som en kreativ intermediär aktör i den lokala/regionala utvecklingen.

Målet är att genom mötet mellan konst- och vetenskap skapa ett flerdisciplinärt forum, en fysisk och virtuell mötesplats och en brygga för att förena en kommuns: produktions- utbildnings- samt kultursektor. Forumets ska som neutral aktör och plats utveckla idéer som leder till nya betraktelsesätt, nya samarbetsformer och nya verksamhetsområden.

Verksamheten underbyggs och utvecklas kontinuerligt genom överföring av evidensbaserad forskning samt fungerande praxis hämtade från organisationer/högskolor/ universitet såväl utomlands som inom Sverige. Verksamhetens fyra ben/utvecklingsområden är: Kultur vitaliserar Skolan / Kultur är Hälsa / Kulturell utveckling är Integration / Kultur främjar Näringslivet.

Målsättning förutom att utveckla regionens kulturliv är att i samverkan med andra aktörer komplettera den regionalt dominerande industrin med incitament och utvecklingsidéer för ”gröna jobb” inom kultur- kunskaps- och tjänstesektorn med inriktning på främst på kvinnors och ungdomars arbete. KV lab (AS) kommer därför att ha speciellt fokus på barn och ungdomars kultur- och kunskapsbildning med extra stöd för barn och ungdomar med funktionshinder samt barn och ungdomar med invandrarbakgrund.

I processen kommer praktiserande gymnasieelever från deltagande kommun bl.a. att skolas i ett forskningsrelaterat förhållningssätt genom att i samverkan med sakkunniga agera som assistenter och svara för delar av drift och utveckling av verksamheten enligt följande exempel:  – /Bygg- och anläggningsprogrammet medverkar vid verksamhetslokalens uppförande. /Hotell- och Restaurangprogrammet utvecklar servicen. /Samhällsprogrammet sköter marknadsföringen. /Teknikprogrammet ansvarar och utvecklar tekniken/ Barn- och fritidsprogrammet driver under sakkunnig ledning ett ”kulturlaboratorium” för barn och för därmed erfarenheter vidare till lägre åldrar.

Processen kommer således energiskt att främja ungt skapande och entreprenöriellt lärande genom barn och ungdomars aktiva medverkan i skarpa laborationer. Processen kommer också att fungera som en fortlöpande kumulativ berättelse av och om regionens unga innevånare i en tid då delar av samhällsstrukturen p.g.a. miljöskäl, avflyttning m.m. tvingas att finna nya och fungerande verksamhetsstrategier.

En process för kunskapsväxling och kompensation av kunskapsflykt

Den rörelse från perifera länder och regioner till olika expansiva centra har i vår tid givits den engelska benämningen ”brain drain” = kompetensflykt, kunskapsflykt, forskarflykt eller hjärnflykt. Brain drain beskrivs som en migrationsström av driftiga och/eller högutbildade personer från organisationer, industrier eller geografiska regioner.

Nu är ju inte denna migrationsström från periferin till centrum någon ny företeelse, vilket historien visar. Företeelsen illustrerar en gammal tanke om att världshistorien är en gång från natur till kultur. En tanke som också pekar på det energiflöde som alltid sker när innovativa idéer samlar människor i centrala kluster. Vi finner tankegången långt bort i antiken och den har haft en dominerande ställning i västerlandet sedan det moderna historiemedvetandet slog igenom för mer än tvåhundra år sedan.

Den här utvecklingen innebär också att det blir mer och mer kultur och mindre och mindre natur. Den naturliga världen ersätts successivt av en artificiell, av människans odling skapad värld. Naturens/periferins ekonomiska mening blir i förlängning till ett lager av halvfabrikat och förråd av råmaterial för obegränsad kulturell syntetisering i olika centrala klusterbildningar.

I antiken artikulerades skeendet gärna som motsättningen mellan land och stad, eller mellan forntida barnslighet och samtida vuxenhet, eller forntidens friska dådkraft och samtidens överkultiverade dekadens.

Om man nu inte kan ändra en tendens/skeende som pågått sedan antiken, går det då istället att kompensera och/eller omdirigera en del av den energi som flödar från landsbygd (periferin) till staden (centrum)?